Vallhund

Mitt i allt bestyr med kor, kvigor, kommande kalvning och projektering av hagar började vi att jaga hund. Peter fick bestämma ras, jag valde färg och alla ungdomar och barn var med och godkände våra förslag. Valet föll på rasen Aussie som är en vallhund för större djur, men som även är en stabil familjehund. Vi lusläste webb-sidor om olika hunduppfödare och Peter ringde runt och pratade med de uppfödare som vi tyckte verkade intressanta. Till sist var det två olika kennel som valet stod mellan.

I had had a border collie years ago when I was a herdsman on dairy farms. Kia was a nice dog, always willing to put out 120% effort on any job, but that was the problem. A dog like that is just way too nervy and not quite right for cattle.

Some people say that Aussies originated in California. I don't know but I remember a lot of them all over the place back home. It was considered really cool among the "cowfolk" to have one of those bob-tailed, blue merle, two-different-colored-eyes mutts riding in the back of your pick up truck. There was always a pack of them running around and generally getting in the way at all the barbecues and parties back home. Charlotte said definitely no to a merle colored dog. Never understood why but that's just details. Aussies are cool animals no matter what their color and tail length.

Vi bestämde oss för att åka och titta med den valp som vi tyckte verkade passa oss bäst. Vi skulle bara titta,- inget annat.

"Mmm", sa min dotter Freja och log förtjust. "Mina vänner säger att det går inte att bara titta, det slutar alltid med att man köper", sa Freja.

Again, I knew that, too, but didn't say it out loud. So I spent a lot of time to find a pup that I wanted: one with a good herding pedigree that was bred by someone who really cared about working dogs. We had to get it right on the first shot because once Ulf and Freja got sight of a litter of cute little puppies we just weren't getting out of there without one.

Så blev det! Athena heter den valp som vi köpte. Hon var absolut oemotståndlig!
(And she is plenty rowdy and has a bob-tail just like any bad-ass cow dog should. Everybody seems to have gotten what they wanted!)

Miljövård och öppna landskap

Mitt intresse för kor har mycket att göra med mitt intresse för att förvalta den gård som mina föräldrar lämnat över. Jag vill gärna se gården leva vidare med sin uppländska särprägel och charm. Det kräver öppna landskap och öppna landskap kräver kor...

Here, I am behind Charlotte all the way. I worked on farms in both Småland and western Värmland and saw what it looks like when people stop farming their land and just let it go to heck. So many resources are being lost here in Sweden. and the longer you let it go the harder it is to get it back. This isn't Iowa or the Ukraine. Once upon a time somebody had to do a lot of backbreaking physical labor just to get going planting in these little stony fields. Not to mention all the centuries of maintenance just to keep it up. You'd think that the little arable land there is in this corner of the world would be held more precious considering all the work and pain that went into it but apparently not.

Aside from my agrarian ideology another motivation for me is that I really like to eat good meat! While you are producing all this open landscape for folks you can be producing really good lamb and beef. Mmm, Swedish lamb is one of the best kept culinary secrets. And you could be producing something really similar with real beef cattle, too.

Tonåringar frisläppta på grönbete...

Hmm, jag har mer sporadiska relationer till kor än vad Peter har.
Dels har jag härliga minnen från mina morföräldrars sommarstuga med kor som gick i vall.

Men, jag är ju också uppvuxen på Veterinärhögskolan i Stockholm, där min far var klinikchef. Där såg jag sjuka, halta och lytta kor som kurerades,- eller skickades på slakt.

Nå, vårt eget projekt fortskrider. Jag pratar med min arrendator Rune. Han ser lite bekymrad ut och undrar om jag verkligen förstår vad jag är på väg att ge mig in i. Han är uppvuxen med kor och hans bror har köttdjur. Jag berättar att Peter är doktoterad husdjursagronom och att han hade arbetet som ladugårdsförman på en rad svenska gårdar innan han började sin forskarkarriär i Uppsala. Det tyckte Rune låter som en bra början... Men han råder oss att slå till och köpa ifall vi hittar bra djur. Han konstaterar att på grund av betesbidragen så är det väldigt svårt överhuvudtaget att få tag på djur.

Samma dag ringer Peter och berättar att han har fått nys om fem riktigt fina kvigor som var till salu,... men det var ju stutar vi ville ha? Jag skriker i telefon "Köp! Köp! Köp!"

Well, actually I had seen the add for those five heifers a week earlier but didn't say anything about it. I knew that if we bought those animals it would be tough sending them off to slaughter come fall. And the original plan was just to get a crew of mutts out there to mow the grass over the summer and send them off to avoid a lot of work feeding them over the winter.

Peter lägger anbud och vi åker upp för att titta på våra kvigor och betalar handpenning till Ulla. På väg hem är Peter väldigt tyst, nästan dyster. Helt plötsligt säger han:
- Charlotte vet du vad vi just har gjort?
- Nej?
- Vi har köpt fem tonåriga tjejer som vi ska släppa ut på grönbete...
- Ja vadå? undrar jag.
- Det går inte, det kommer bara bli bus nere i hagen, vi måste ha åtminstone en vuxen ko som kan uppfostra dem, säger Peter.

I just remembered chasing our heifers around in the neighbor's alfalfa field back home in California.

Why Angus?

I suppose I have been a cow freak since I was little. We moved out to the country in when I was nine. My dad got some old milk cows and tried to make extra money raising dairy beef steers. Since I was the only one of my brothers dumb enough to take milking and the cows seriously I got stuck with all the work and responsibility, too. No matter because I really did like it. Naturally, I joined 4-H as soon as I was old enough and had dairy and sheep projects. Going to the San Joaquin County Fair with Holstein heifers and my Suffolk sheep was a lot of fun but it was obvious that the kids who had beef steers were really so much cooler. They got to wear cowboy boots in the show ring and maneuver these massive beasts around with just a leather show halter and a little stick. Very cool. The big continental beef breeds like Charolais and Simmental had yet to make an impact in the US back then so it was mostly Herefords and Angus in the beef barns. What does that have to do with our choice of breed almost 40 years later? Probably more than I'd like to admit. But what the heck? Can anyone make a serious claim to having really lived life to its fullest if they never get at least an excuse to wear a cowboy hat?

Another influence would have to be John Edwards and his Beef class at Fresno State back in 1979. John was a really good teacher in the Animal Science department who had especially good rapport with beef producers. (He was also from Lodi like I was.) Enough so that more than one rancher outside of California sent their sons and daughters to Fresno state because of him. John praised the Angus breed and the American Angus breeders association in class because Angus cows were better than their reputation back then and their owners were progressive enough to build up good testing programs to improve the breed. (I found my notes about this in the margins of my old beef textbook a couple of weeks ago.) I liked John and listened to him, so that's probably another big influence.

Then again, Angus cows are good animals. They pop out their calves without really trying (as compared to those Holsteins and Swedish Red dairy cows I worked with back in the 80's); they take real good care of their calves; and they can manage to actually thrive on just about any kind of forage like we have here at Örby. Not to mention the meat! That's good eating.

And they just plain look cool; solid black (except for the red ones) and polled and just plain bad-ass beefy looking. Then their visual image is kind of a contrast to the impressions you get from watching a herd of Angus mama cows calling in their babies to stop their fooling around and come on in to get something to eat. Afterwards the mamas get all mothery and give their calves a really good, sloppy licking all over while the calves just stand there looking so loved and secure and content. Which reminds me that it is time to wean August and Akacia in a couple of weeks. Now that is going to be some wailing and gnashing of teeth. More about that later.

Hur hålla Angus på plats?

Nu började vi leka med tanken att jag skulle ha ett par Angus under sommaren. Stutar (kastrerade tjurar) skulle det vara, sa Peter. Så kan vi slakta dem och äta gott och mört kött hela vinter. Peter började söka på webben efter djur... det var svårt. Det fanns inte mycket därute till salu. Samtidigt började vi att fundera på staketlösningar.

Jag har, bara för två-tre år sedan investerat i nya staket runt hästhagarna. Det var dyrt. Väldigt dyrt! Så mitt krav var att det skulle var snyggt, hållbart och inte sååå dyrt. Vi började åka runt på helgerna och titta på staket (Ja vadå, vad gör du själv en söndag efermiddag som är så mycket häftigare...?)

Vi gjorde studiebesök hos Amelie på Alsike prästgård. Hon hade fina och diskreta staket. Vi gillade överhuvudtaget det vi såg där. Snyggt, prydligt och genomtänkt. Amelie var mycket generös med sin tid och sin kunskap. Det gav oss lite mer råg i ryggen, vi kände att den här idén här var något vi skulle gå vidare med.

På vägen hem körde vi om en pappa som var ute och cyklade med sina två barn. Ett barn sov i cykelstolen och en liten, söt flicka vinglade runt på sin egen cykel under pappas vakande öga. "Stanna", sa Peter. Det är ju min gamle granne och vän Björn. Vi backade tillbaka och hälsade på den cyklande skaran och Björn bjöd in oss på kaffe och kakor!